Sjukvård i världen – Kuba

"Tack vare stipendium via ELAM fick jag möjlighet att göra verklighet av min dröm"

Mauricio Chinchilla blev både neurolog och fann sin stora kärlek, numer hans hustru, på ön.

Enligt WHO är det kubanska sjukvårdsystemet erkänd för sin kvalitét och effektivitet och lyfts som gott exempel för andra länder att följa. Kuba, ett land med mycket få egna resurser samt av USA utsatt för ett embargo sedan 1960-talet har utvecklat sjukvården och gjort den nåbar för, inte bara sin egen befolkning, utan även andra länder samt katastrofhärdar runtom i världen.

Kuba, ett land med drygt 11,4 miljoner invånare, har även världens största läkartäthet. Antalet är 7,7 läkare per ett tusen invånare, det vill säga, en läkare per 130 person. Man har även sänt mer än 50.000 läkare till 66 olika länder i Latin Amerika, Afrika samt Asien. Utöver det blev det mycket uppmärksammat då Kuba var det land som först sände hundratals läkare vid Ebolautbrottet i Guinea, Liberia och Sierra Leone.

1959 fanns knappt 6000 läkare i Kuba, varav hälften av dem flydde till utlandet när Fidel Castro kom till makten. Sjukvårdskrisen blev enorm och en akut prioritet för den nytillträdda regimen som påbörjade ett massivt arbete för att utbilda läkare. Ett hårt arbete som gav resultat för ett sekel senare fanns 75000 läkare i Kuba, den högsta siffran i Latinamerika.

Trots den dåvarande läkarbristen valde man redan 1963 att sända ett stort läkarteam till Algeriet då civilbefolkningen där led stort av frigörelsekriget i landet.

Till en början var läkarmissionerna kostnadsfria, men i och med embargo och behov av kapital påbörjades ett samarbete med Venezuela där läkares tjänster exporterades i utbyte mot antingen råvaror eller kapital.

Man har också kostnadsfria läkarutbildningar för ickekubaner via Escuela Latinoamericana de Medicina (ELAM) som grundades av den kubanska regeringen den första mars 1999 efter naturkatastroferna orkanerna Mitch och George lämnade efter sig. De får även bostad och måltider kostnadsfritt samt fickpengar att röra sig med. En del av dem reser tillbaka till sina hemländer medan andra väljer att stanna kvar på ön.

Vi mötte Mauricio Chinchilla, Francisco Alvarado och Paola Ruiz från Costa Rica som tillsammans med 43 andra från Costa Rica åkte till Kuba för att påbörja sina studier. 22 av dem blev senare legitimerade läkare.

Hur kom det sig att det blev just Kuba?

-Min far arbetade som byggnadsarbetare och min mor som hembiträde och min dröm var att bli läkare, men det var ouppnåeligt i mitt hemland eftersom varken mina föräldrar eller jag inte hade råd att bekosta den utbildningen. Tack vare stipendium via ELAM fick jag möjlighet att göra verklighet av min dröm, säger Mauricio Chinchilla som nu är neurolog, Francisco, neurokirurg och Paola allmänläkare nickar instämmande att fallet var liknande även för dem.

Hur har det varit att anpassa sig till ett land med så pass begränsade resurser som Kuba?

Paola Ruiz, allmänläkare

-Det rent sociala har varit mycket enkelt eftersom den kubanska människan är fylld av glädje, man har alltid nära till skratt. Musiklivet är även den väldigt rik vilket bidrar även den till glädjen, man kan gå på en gata och det spelas vilket kan även leda till spontandans med någon okänd människa, säger Paola Ruiz glatt.

Det stora problemet på Kuba just nu är den ekonomiska biten, den inkomst du har här räcker inte till för att täcka kostnader på produkter i den globala marknaden, men vi lever tryggt, den grova kriminaliteten existerar inte, inte heller drogmissbruket och vi är inte förtryckta som många i andra länder kan tyckas tro, utan vi lever som vanliga människor gör överallt.

Vi har så vi klarar oss, bostad, mat på bordet, utbildning, vård och mediciner är kostnadsfria så även om vi kunnat hade det bättre känner jag att vi generellt sett har det bra.

Nu när ni är färdiga med era studier, kommer ni att stanna kvar på Kuba eller flyttar ni tillbaka till Costa Rica?

Francisco Alvarado, neurokirurg

-Jag kom hit när jag var 18 år, så större delen av mitt vuxna liv har jag levt på ön. Pappa är alltid pappa och mamma alltid mamma så visst saknar man dem, men personligen känner jag att jag vill stanna kvar, känner mig som en del av samhället här, säger Francisco. Det är något även Mauricio och Paola håller med om.

-Vi har möjligheter att resa till olika delar av världen i och med våra yrken så visst är det alltid trevligt att åka men här finns våra hem. Tacksamheten är väldigt stor att ha fått möjligheten att studera och få drömyrken uppfyllda. Det satsas även mycket på forskningen här vilket gör att man känner att man ständigt utvecklas, fyller Paola i.

-Jag arbetar med att utveckla olika behandlingsformer av människor med autism och känner att jag har alla resurser tillbuds för att driva forskningen vidare inom ämnet. Det gör att man som yrkesman även känner en större drivkraft eftersom jag får ägna mig åt att finna en lösning och inte oroa mig för att det är pengarna som styr. Samma frihet hade jag inte fått i mitt hemland eftersom det inte finns så mycket pengar att tjäna på ifråga om till exempel autism. Forskning och medicin ska vara till för människans bästa, avslutar Mauricio.

Läs även om svenske läkaren Martin Eckhardts arbete i Ecuador

Sjukvård i världen: Faktorer som kan förbättra vårdtillgången i Ecuador

 

 

Dela gärna!
  • 9
  •  
  •