Tjejlopp gör skillnad för kvinnor

"Tjejloppen har ändrat på träningsvärlden och skapat nya sätt att idrotta på"

Att delta i tjejlopp är betydelsefullt för kvinnor och lyfter deltagarnas självförtroende. Kvinnorna siktar in sig på att prestera så bra som möjligt och det är det fysiska utförandet som är det viktigaste, trots arrangörernas ofta stereotypa inramning av folkfest och att det är något att unna sig. Det är en av slutsatserna i Karin S. Lindelöfs och Annie Woubes forskning kring tjejlopp, som pågått under åren 2011–2018 vid Centrum för genusvetenskap vid Uppsala universitet, och som nu är avslutad.

Deltagarna fokuserar på och blir stärkta av den fysiska prestationen. De uppskattar tjejloppen eftersom de upplever en jämnare konkurrens och gillar att det är en kvinna som är först i mål. De känner sig inte uttittade i samma utsträckning som i blandade lopp utan det är känslan av att kroppen fungerar som betyder något. Att det är en stor mängd, väldigt många kvinnor som deltar, gör att betydelsen av kön försvinner, säger Karin S. Lindelöf, etnolog och universitetslektor vid Centrum för genusvetenskap, Uppsala universitet.

De första tjejloppen kom på 1980-talet och växte fram med utgångspunkt i kvinnors faktiska livsvillkor och ansvarsområden. Bristande jämställdhet, som att kvinnor fått ta och fortfarande tar ett större ansvar för hemmet, har gjort att tillgången till fritid har varit ojämlik för kvinnor och män. Det har också funnits en manlig idrottsnorm som signalerade att motionslopp inte var något för kvinnor.

Varje år är det hundratusentals personer som deltar i något av de svenska tjejloppen, exempelvis Vårruset eller Tjejmilen. Tävlingarna marknadsförs ofta med ord som gemenskap, fest och glädje – utan jäkt och stress – som något som man genomför tillsammans med kollegor eller kompisar. Ända sedan 1980-talet har loppen målgruppsanpassats utifrån arrangörernas föreställningar om vad kvinnor är intresserade av eller vill ha. De större loppen har ofta en inramning med kringarrangemang som shoppingtält, underhållning och sociala aktiviteter som en del deltagare tycker är problematisk.

– Många deltagare känner en stor ambivalens inför begreppet ”tjej” i det här sammanhanget. Det finns en uppsättning föreställningar och fördomar om kön och kvinnlighet som arrangörerna ramar in loppen med, som alla inte håller med om. Men deltagarna själva fokuserar på den fysiska prestationen och upplever detta som stärkande och att det ger självförtroende. Det som är återkommande bland deltagarna i studien är att idrottandet i enkönade sammanhang är befriande, säger Annie Woube, etnolog och forskare vid Centrum för genusvetenskap, Uppsala universitet.

I flera år har Karin S. Lindelöf och Annie Woube studerat hur motionsloppen för kvinnor fungerar och vad det är som gör dem så populära. Tidigare har de berättat att många av deltagarna ser resor till tjejloppen som ett andningshål i vardagen – en sorts modern husmorssemester. Nu redovisar de alla sina slutsatser, hela sitt färdiganalyserade kompletta material och avslutar sin forskning om tjejlopp.

Forskarna har intervjuat deltagare och haft tillgång till berättelser från över 600 kvinnor som deltagit i Vårruset, Tjejmilen, Tjejvättern eller Tjejvasan. De flesta har delat med sig av sina upplevelser genom skriftliga berättelser, som svar på ett skrivupprop som forskarna gjorde 2011–2013 tillsammans med Nordiska museet. De har även med egna, autoetnografiska rapporter, när de själva har deltagit i tjejlopp.

Tjejloppen har ändrat på träningsvärlden och skapat nya sätt att idrotta på. Om det innan var prestation och tävling som var i fokus för både manliga och kvinnliga motionärer, finns nu en stor grupp vars träning är måttfull, tillåtande och funktionell.

–Tjejloppen kom med ett annat perspektiv, där stoltheten över prestationen, att genomföra loppen och att kunna använda kroppen på ett funktionellt sätt är viktigare än blodsmak i munnen. Det som började med till exempel Vårruset och Tjejmilen med fokus på att det ska vara lättare och kul att motionera, har följts av andra lopp som är för alla, exempelvis Blodomloppet och Midnattsloppet. Man kan släppa idealet att det handlar om att vara bäst och att prestationen är det enda som mäts, säger Karin S. Lindelöf, etnolog och universitetslektor vid Centrum för genusvetenskap, Uppsala universitet

Tre huvudresultat i korthet:

1) Att delta i tjejlopp är stärkande och skapar självförtroende. För deltagarna är det genomförandet och prestationen som är drivkraften och de har fokus på själva idrottandet. Gemenskapen med andra kvinnor och att sporta tillsammans i ett enkönat sammanhang är också viktigt. Detta trots att tjejloppen utmålas som en fegisvariant och ”en kul grej” som man inte behöver träna så mycket till.

2) Tjejloppen är för många kvinnor en introduktion till en sportvärld som de inte har känt till eller varit vana vid. Tjejloppen är ofta instegslopp till både längre och blandade lopp.

3) Tävlingarna har skapat nya sätt att idrotta på, med vikten på att använda kroppen på ett måttfullt och funktionellt sätt. De förutsättningarna har spritt sig och det har uppstått flera både enkönade och blandade lopp med mer tillåtande sammanhang, till skillnad från manligt kodat idrottsutövande där det är att vinna som är det enda målet.

De närmaste åren kommer forskarna att fortsätta med att studera genusaspekter på deltagande i extremlopp, som ultramaratons, Iron Man och olika slags motionslopp under extrema förhållanden.

Dela gärna!
  •  
  •  
  •